Trots att motivet för tillställningen var klanderfritt (insamling av pengar till förmån för UNICEF) och det grundläggande konceptet var sunt (få tittarna på ett givmilt humör med hjälp av humor och musik) så var det slutliga resultatet något av det mer smaklösa jag har sett på svensk tv på ett bra tag.
Konceptet med skuld som motivation är ett populärt grepp inom amerikansk tv och en av de avgörande anledningarna till att polerade rövhål som pastor Ted Haggard kunde tjäna flera miljoner dollar om året på donationer från sina tittare. Sverige brukar kallas lilla USA på grund av våra liknande preferenser som tv-konsumenter. Detta betyder dock inte att vi tänker och känner likadant. Ett faktum som gått totalt förlorat på producenterna till humorgalan. Här är det breda penslar och mycket färg som gäller. Problemet är att när man använder alla färger samtidigt så får men inte en regnbåge, utan en brun sörja.
Det blir snabbt uppenbart att tonvikten aldrig ligger på humordelen i alla fall. Det blir som bäst halvkul. Det är när det kommer till att sandblästra tittarnas näthinnor med till synes oändliga bildkollage av fattiga, sjuka och svältande barn till tonerna av ofattbart sliskiga singer/songwriterballader som det satsas friskt. I kontrast mot de otroligt lama skämten blir lidandet extra plågsamt att se, och de krystade slogans som några barn tvingas hålla upp på vita plakat känns allt mer bisarra. "Varför vill du att jag ska dö av AIDS, Mr Svensson?"
Sittandes framför teven transporteras jag plötsligt till 1800talets London Hospital där en halvnaken och gravt missbildad man visas upp som underhållning för avtrubbade och cognacsrusiga aristokrater som med lika delar morbid fascination och avsmak tömmer sina fickor över den olycksdrabbade Joseph Merrick, Elefantmannen.
Det är när budskapet ska hamras in ordentligt som det blir riktigt illa. Bl.a. utsätts vi för Micke Persbrant i rollen som hela världens dåliga samvete. Mot en bakgrund av skitiga ruckel och fattiga trashankar, iklädd fläckfri designerdenim och den sammanbitna min som vi mest förknippar med Gunvald Larsson - Sveriges Judge Dredd, bjuder den kände krogpugilisten på beklämmande statistik över barnarbete och orerar om miljoner förlorade barndomar. Vad hette den här galan igen? Just det, humor...
För att kunna hosta upp en tia till förmån för någon som håller på att svälta ihjäl så måste vi tydligen först fås att både skratta och skämmas. Känna ironisk distans och medömkan. Vad i helvete är det jag sitter och tittar på? Mitt svenska ordförråd sviker, men engelskan kommer till undsättning:
'Clusterfuck'.
Ge mig skämt och trams med ett budskap vilken dag som helst. Eller för den delen en seriös dokumentär och ett inbetalningsnummer, men håll er lågt slående, smaklösa skampropaganda för er själva. Det vore synd om de fattiga i världens länder skulle gå miste om välbehövligt bistånd bara för att TV4 är så jävla okänsliga.
PS Jag har donerat pengar till UNICEF, Röda Korset och Rädda Barnen. Ingenstans på deras hemsidor lockades det med en ny bil. DS
